Det känns som att jag är inplastad, att jag plötsligt lever livet i en kokong. Man vaknar upp till en värld som ingen känner längre. Vår vän världen har plötsligt en helt ny personlighet och ingen vet riktigt hur man ska hantera den här nya mörka mörka sidan. Jag älskar Paris. Har tillbringat några av mina bästa stunder i livet där. Konsten, modet, kärleken, språket, friheten...allt samsar där och skapar en under eufori av det bästa livet. Därför känns det extra jäkla skitpiss när den här vackra staden råkar ut för allt som hänt. Så vad gör man för att inte sugas in i ett svart hål? Jo man gör allt det som IS ogillar. Lyssnar på musik, älskar sin nästa, visar empati, viskar fina saker i örat på den man älskar, skänker en extra slant till dom som har det sämre, poddar och pratar om allt som hänt. Man älskar, bjuder en vän på en kopp kaffe, lyssnar till någon som behöver prata, går ut med sin hund, tar sina ungar till dagis och till skolan,fixar håret, betalar räkningar, försöker skratta och träffa vänner. I helgen var vi på middag hos Frida och Urban. Så god jäkla mat! Så underbart att få prata med vänner om allt som händer. Och igår var jag, Anitha, Clara, Calle, Fanny och Vera på Johan Petrés spa-event på hotell Blue på Lidingö. Märklig känsla att vara en massa människor som inte känner varandra riktigt riktigt bastar och risar varandra. Haha! Uppfriskande! Nu är det snart dags för Mama-galan. Måste hitta en klänning. Ytligheter i en mörk tid. Ibland är det exakt vad man behöver! Puss
