Jag hade inte ens fyllt sex år, men det känns så nära. Magnus, Brasse och Eva i julkalendern, "Bort, bort, bort" om saken i lådorna som inte passade ihop med bokstaven. Sångerna, sketcherna, kläderna, kärleken, lekfullheten, allt var magi!!! Jag älskade varenda minut, varje sekund. Att som vuxen och kunna spela som ett barn har ingen kunnat göra så briljant som Brasse och Magnus och Eva. Varken förr eller senare. Det är ju inte lätt att inte hamna i tramsfällan när man blir så irriterade så att man börjar svettas och vrida sönder soffan i genans. Ni vet skådisar som envisas med att prata bebisspråk! När jag var 5 år följde jag julkalendern slaviskt. Hela min vardag var en enda lång, plågsam längtan efter 20 minuters lycka. Så blev det julafton i Eksjö. I mormors fina våning. Traditionerna var julaftonskyrkbesök före julmiddagen. Jag och syrran i polojumprar och kiltkjolar. Mamma i grå blus. Pappa i polisinger. Nu hände det som inte fick hända! Julkalendern krockade med kyrkbesöket!!!! Jag våndades i dagar. Skulle jag och syrran stanna hemma och titta . Apå sista avsnittet av julkalendern eller gå och insupa Guds jul i kyrkan? Vi valde att följa traditionen. Jag kommer ihåg hur jag satt i bänkraden och såg granen. alla tända ljus, prästen som talade om Jesu födelse och godhet; men det enda jag tänkte på var rosa elefanter och små myror! Smulan, så ledsen för att din pappa inte finns här längre, så lycklig över alla magiska ögonblick han gav mig i barndomen. Så mycket genialitet i himlen ikväll.
