Jag skulle aldrig få för mig att ha åsikter om huruvida man väljer att amma två månader eller fyra år. Jag skulle inte ens drömma om att döma någon som väljer att inte amma alls. Vill vrida öronen om barnmorskor som snörper på munnen och tittar ogillande på kvinnor som inte ammar. Det är 2014. Barn överlever utan "äkta" bröstmjölk. Att valt att amma mina barn så länge som 12-14 månader har inte särskilt mycket att göra med forskningen kring amning och dess förträfflighet. Jag ammar för att det är underbart att blicka in i sin lilla bebis ögon. Ögon som säger allt. Känslan när det smackas lyckligt och rinner några droppar mjölk ur liten mungipa. Den naturliga anknytningen. För att jag är slö. För att jag tycker att det är bekvämt när vi reser. När vi sover. När vi går på stan. Eller käkar lunch. Jag har ammat mina bebisar för att jag KAN. Om krögare, cafégäster, busschaffisar, radioprofiler,östermalmsdamer, proffstyckare har några problem med att jag ammar offentligt så ber jag er högaktningsfullt att stoppa upp den åsikten där bak. Jag är en ko och ämnar fortsätta att vara en ko så länge jag behagar. Läs min kompis Sanna Lundells kolumn i Aftonbladet idag om den stackars bejbimamman som blev utslängd när hon ammade sin två veckors bebis på restaurang.
