Alla säger ju så där, "Att jag fattar inte vart åren tar vägen" och "nyss var hon en bebis i kycklingtröja". Håller med. Men ändå inte. Tycker inte att det känns som "igår" som Ossian föddes mitt i natten på Danderyds sjukhus. Efter typ 30 timmar label (heter det så) höll jag fan på att dö! Försökte muta min läkare och tänkte att "fan" nu dör jag (som så många före mig har gjort). Det gjorde jag ju inte, men JÄVLAR vad ont det gjorde och vad mycket hysch hysch om hur det egentligen skulle va. Hade ingen aning om att man bajsade på sig. Eller att man kunde kräkas. Eller att man skumme bli galen på sin tafatta snubbe, haha. Men ni som fött barn vet ju att när ungen väl är ute så är dödens smärta som raderad ur minnet. Man hasar omkring med sitt baboons as i korridorerna och tänker att "lustigt att det var just jag som födde Jesus". Och nu! Typ en liten man på 1.87. Vacker! Klok och hemlig...Min första stora kärlek! Min utmaning. Mitt samvete. Min jobbiga unge. Men framförallt: hur kunde du bli så underbar? Nåt har man gjort rätt. Tydligen!hurra hurra hurra!!!
