Igår var ju jag och Frasse och skulle fixa nya pass. Eller han har ju inte haft något, men jag skulle fixa nytt och han skulle få ett eget. Vi ska ju nämligen åka till Kenya över jul! Åka på lite safari! Gosa med apor! Bada! Leva loppan med Calle och Anithisen. Så pepp!!!!! Men så kom vi dit och killen i kassan ba, ”Men ni har ju inte bestämt vad han ska heta. Det är tomt här”. Jag ba, ”Aha, ja just ja. Vi har inte skickat in papprena till skattemyndigheten”. Det var då fransosen fick tuppjuck och gapade som en hungrig fågel som fått spel. Jag la honom i vagnen, killen bakom luckan tog en bild, visade mig bilden och jag insåg att inget land skulle öppna gränserna om jag hade den bilden i passet. Och den snälle killen bakom glaset tog en ny bild och en ny. Sen skrek fransosen så högt att jag fick acceptera att det är bara att stanna i Sverige framöver. Den fulaste bilden i svensk passhistoria. Visar när jag får tillbaka det. Kanske var det mjölkstockningen, som jag inte visste att jag hade. Kanske var det senaste månadens sömnbrist, men jag var tvungen att trösta mig med en kaffe och bakelse. På vägen hem från pass-stället började det värka i brösten. Ett tips: ha aldrig för liten sporttopp när du ammar. No good! Stressa inte heller. Eller tjafsa med din man. Det fäller dig! Skulle iväg på middag men föll ihop i hallen typ. Ni som har haft mjölkstockning vet hur det känns. Man fryser, svettas, mår illa som fan och bröstet värker som en minibomb som ska brisera! Fick inte tag i Mathias så min kompis Lottas (som var i Fuertuventura) dotter, Wera, hämtade Boban och tog med honom hem. Ärligt?! Vad gör man utan sina vänner. Och deras barn. Sen blev det bara värre och värre och allt jag klarade av att göra var att sitta i duschen och duscha varmt varmt vatten. Vi hade en snickare hemma som skulle sätta upp hyllor. Han förvandlades till skakig nanny… Efter nån timme kom Mathias och han blir ju så stressad, ”Jag tänkte på det, att det är bättre att vara singel när sånt här händer. Jag mår så dåligt.” Min älskling. Duschade typ i två timmar och trodde jag skulle spy hela tiden. Mathias googlade och konstaterade att det var nog mjölkstockning. No shit Sherlock. Som tur var sov Frans i typ tre timmar och sen fick han amma hela kvällen svetnnandes under fyra täcken. Fick massa tips på insta, "fetvadd", "vitkål", "specialsydda vetekuddar". Tack! Men Herre min jees vad ont det gjorde. önskar inte ens Trump den smärtan…Överlevde kvällen med Ipren, smågodis, hallon, blåbär och mackor med mycket ost. Nu ligger vi här i sängen och jag känner mig som en trasa, medan Frans är uttråkad. Tänker på mammorna som mår så här när dom är på flykt. Kanske i en båt med tunna kläder och höga vågor. Eller i ett tält utan värme och flera andra barn som är sjuka. Låt oss hjälpa dom! Vi har råd! Puss på er
