Jag har gått på en blinddate i mitt liv. Det räckte. Jag blev botad från mina romantiska fantasier om den perfekta amerikanska kille in den fina bilen. Jag var 21 och bodde i LA. Levde livet. Var självständig tjej som betalade mina egna små äventyr. I USA är det inte särskilt poppis att att vara feminist på romantiska dagar. Det är fortfarande killen som ska betala och sen då? Då sitter man där, mätt, köpt och ersättningsskyldig. Jag menar inte att det inte kan vara trevligt att bli bjuden på middag, men på en blinddate är man så sårbar och osäkert förväntansfull. Om man då också ska känna att det är paybacktime för att en okänd snubbe har fläskat på blir det bara jobbigt. Tycker jag. Förstår inte tjejer som blir sura när killen inte bjuder på första dejten. Dela lika = samma villkor från första stund. Hursom: jag gick på blinddate med Bret i LA. Jag försökte dela på notan. Bret blev förnärmad. Jag försökte lägga dricks. Bret blev pissed of! Sen skjutsade han hem mig i sin spagettiräser och jag betalade the lobster med hångel i baksätet (bad kisser). Sen gick jag in och mådde illa och lände mig som Julia Roberts i Pretty woman och lovade mig själv att aldrig mer gå på blinddate. Det löftet har jag hållit. Happy valentines day!!!
