Igår var jag och Bobo och Frans hembjudna till mitt ex och storkillarna. Det alldeles extra ljuvliga är att mitt ex har flyttat till en lägenhet typ 500 meter från där vi bor i Vasastan. Konstigt att man kan vara nervös för att träffa sina barns pappa som man har känt i typ 18 år. Som att vara på sin första platonska date typ, haha. Är inte livet märkligt att någon som man har älskat och varit så nära plötsligt är någon som man knappt känner. Alla separationer och skilsmässor är så klart helt inviduella och personliga. Jag har kompisar där kärleken är slut och man har blivit vänner. Sen finns det dom uppslitande där en kanske har varit otrogen eller det inte funkar av andra orsaker. Eller så äskar man varandra men får inte ihop intressen, värderingar och framtidsplaner. Vår separation var jävlars uppslitande. Mitt ex ville inte prata med mig på länge! Han var arg och retroaktivt för sånt han tyckte gått snett. Vi växte helt enkelt ifrån varandra. Sen dess har det gått upp och mer och jag har varit låg för att vi inte kunnat ha ett härligt förhållande och fira jul och prata om ditten och datten. Vi har helt ärligt knappt pratat alls. Men nu känns det som att något har hänt. Kanske har vi mognat? Förlåtit varandra? Igår var i alla fall mysigt. Bröderna visade runt i den nya lägenheten och småbrorsorna försökte förstå hur allt hänger ihop. Det var fint och helande att se alla ihop. Ikväll är mitt hjärta lugnt. Hur har ni det med era ex. Ni som har skilt er? Kram kram
