Ni ver hur det är. Man kämpar så det glöder i fötterna. Jagar, springer, ringer, jobbar, skjutsar, pussar, tvättar, lagar mat, för läxor så att alla barn och dom man älskar ska ha det bäst. Men ibland räcker det inte till. Trötthetshålen pyser och pyser och till slut blir det punka. Känslorna spricker och lägger sig på golvet som en död daggmask. Igår var det så. Fick först ledset sms från kompis som har "gett upp" på mig. Jag har aldrig tid. Känner att när jag prioriterar barn och jobb så blir det liksom inte mycket över. Har fått lite såna sms senaste tiden, förstår att man vill säga att man är besviken, men det är ju inte så att man inte hör av sig för att man är elak. Ibland finns tiden bara inte! Efter att ha packat hela förmiddagen ringde pappa och vi bråkade lite också för säkerhets skull. Jag blir ledsen när han inte kan erbjuda lite hjälp, så svårt att veta vad man kan kräva av gamla människor! Sedan iväg och göra podd med Antiha som är i USA. Skulle hämta bilen som stod utanför Norra Brunn, men hade glömt bilnyckeln hemma på Söder. Telefonen laddade ur så jag visste inte om Mathias handlat middag. Skyndade mig att köpa nya fotbollsskor till Dante som skulle på träning, sprang från tunnelbanan, in i affären och stresshandlade kyckling och potatissallad. När jag kommer hem gråter Bobo, Dante är sur för att vi är sena till fotbollen, Mathias ärmar för att jag glömt bilen och plötsligt bara smäller det! Luften går ur mig! Jag blir så jävla ledsen och arg! Jag skriker att jag säger upp mig som allorstädes passupp. Jag är en mamma med känslor och behov av en kram och lite uppskattning då och då. Dörrar slits upp! Jag gormar och skäller. Alla är arga på alla. Så lugnar det ner sig. Mamman förklarar att hon behöver lite hjälp. Sonen lovar att vara förberedd till fotbollen. Vi äter lite mat. Trär på nya fotbollskorna och går ut i den vackra majkvällen. Slår lite hörnor. Skjuter skott. Bobo tjuter av lycka. När vi kommer hem upprättar vi ett kontrakt: "Härmed lovar mamma Ann att bli bättre på att komma i tid och Dante lovar att inte skolka från träningen om vi är en minut sena". Pojkarna somnar. Jag ligger bredvid. Det är inte alltid lätt att vara mamma, men det är det underbaraste som finns!
