Igår var jag på en föreläsning med bästa Cecilia Ruberg (egen blogg på Womans health) där hon pratade om positiv psykologi. Kortfattat: positiv psykologi handlar om att fokusera på sin styrkor och mål istället för att laga det som är trasigt. Det gillar jag! Det mesta handlar ju om inställning, om att försöka se det som är fint och bra hos en själv andra. Ibland är det så jävla svårt, men ju mer man tänker positivt desto snabbare går det att kommain i ett happy mood. Hursomhelst så ska den här lilla historien leda fram till min inställning till yoga. Jag är ingen yogi. Jag kommer aldrig att bli en yogi, men jag vill bli en person som håller på med yoga. Dels för att jag är stelare än en vandrande pinne, dels för att jag har mått så bra varje gång jag har yogat. Cecilia berättade att det tar 4-6 veckor att skapa en ny tanke, så nu, här, på träningsresa med massa härliga människor (så bra idé att åka med andra som älskar att träna!) ska jag börja intala mig "jag är en yogi". Om 4-6 veckor kommer jag att se ut som en indisk gummisnodd. Började med att gå upp i ottan och göra solhälsningen. Så händer något. Man ligger där på sin matta och plötsligt sprider sig ett falukorvsleende på ens läppar. En jublande känsla infirån att man är världens lyckligaste och mest tacksamma människa på hela jordklotet. Åh vad man älskar sin man, sina barn, sin moster, sin chef, sina fotvårtor! Alla är vi tillsammans på denna jord. Några nya yogaställningar och sen kommer tårarna. Känslor! Yogan sätter igång någonting och det är så himla bra! Om sex veckor har jag förmodligen flyttat till Indien. Och skaffat skägg. puss
