Sitter på färjan hem. Mathias läser upp en krönika på SVT Opinion. Det är modeskaparen (som jag gillar skarpt!) Camilla Thulin och modeskribenten Karina Eriksson Wärn (vet inte så mycket om) som "debatterar" huruvida män ska få ha shorts i stan. Vi lever i ett fritt land där man får skriva och uttrycka sina åsikter bäst man vill (ask me!) och särskilt då man har det man skriver om som yrke; men ibland undrar jag över mediautrymmets stolthet? Det måste väl ändå finnas någon gräns över vad man får debattera kring??? Dom upprörda debattörerna tycker att vi måste återuppta gränsen mellan det personliga och det privata (där har dom en poäng) och uttrycker sin avsky för att, i lokaltrafiken, mot sin vilja hamna bredvid en man i shorts. Att göra det innebär inte bara risken för att bli illamående över citymännens totala brist på stil (shorts får man bara ha i sommarstugan); dessutom kan man som passagerare råka ha oturen att fastna i citymännens svettiga benhår. En liten tanke bara: åker dessa två kvinnor överhuvudtaget buss? Jag bor nära Camilla och har aldrig sett hennes vackra klänningar i närheten av vare sig tunnelbana eller buss. Däremot på en stadig damcykel. På den torde risken att fastna i en mans benhårssvett vara ynkligt liten. Tramset fortsätter i ett försök till en analys av kvinnans underordnande mannen och avslutas med en av dom mest nu-sätter-jag-jordgubbarna-i-halsen-kommentarer som jag läst den här sidan sekelskiftet. Jag kan förstå om den vässats fram av en driven manusförfattare för en tv-serie i stil med SVT-succén "Fröken Frimans krig", men i riktiga världen, i Sverige år 2014? Meningen följer: "Muttkorta shorts på damer i staden är för övrigt heller inte passande, oavsett ålder, såtillvida man inte saluför specifika tjänster som kräver att handelsvaran exponeras." Herregud Camilla och Katarina! Ni har väl hört att unga kvinnor våldtas av poliser i Indien? Att kvinnor inte ens kan åka buss utan att bli antastade och våldtagna? Att oskyldiga flickor blir handelsvaror när banditgäng tar sig friheter? När ni skriver om kvinnor på samhällets botten med en kokett ton som får Underbara Claras kakrecept framstå som kryptiska koder nedklottrat av terrorister då blir jag inte bara förvånad. Då blir jag faktiskt rejält förvånad. För att inte säga chockad.
