Alltså. Frasse är ju 1 1/2 En supergosig ålder på alla sätt. Men inte alla. Den lille livsnjutaren kräver typ dygnetruntrobot. Tänk att ha någon som har tålamod att gå efter honom och se till att: 1. Han inte river ner saker 2. Han inte häller ur saker. 3. Han inte äter upp saker. 4. Han inte ritar/målarpå/pillar sönder saker. 5. Han inte fläckar er soffor/stolar/mina kläder. 7. Han inte rymmer. 8 Han inte hoppar ur vagnen/klättrar på statyer/balkongräcken/trappor. 9. Han inte dricker giftiga rinnande saker. 10. Han inte förföljer varenda hund på hela stan. Att ha en 1-åring är lite som att leva med en väldigt glad kamikazepilot. I morse på väg till Ylva, vi skulle se lille Atlas för första gången, var jag nära att få ett litet bryt. Som tur var träffade jag Ebba och Katrin vid Karlaplan och fick lite stöd, haha. Mutor funkar ett litet tag sen kastar han sig ner på marken och ger sig på jakt mot äventyret igen. Ingen hund är för liten eller för stor. Ingen knapp för högt upp. Ingen blomma för fin för att inte knipsa av på mitten. Inet toalettpapper för torrt för att kasta i toaletten. Jisses vilken vilosam sommar det kommer att bli på Gotland. "Från och med fredag har vi ingenstans att bo" Annars är allt som en dröm. Bobo har gått med på att kamma håret, hur fin? Mathias har börjat träna igen. Jobbet går bra. Barna är snälla. I morgon kommer dom stora killarna och från och med fredag har vi ingenstans att bo... Det lutar åt lägenhetshotellet på Gärdet. Är nära ett litet sammanbrott nu. Jag hittar inte ens min dator. Men man får tänka som Astrid Lindgren, att det bara är världsliga ting. Jag och Bobo, eller förlåt "hunden Dante", var ute i vårskymningen och lekte och plockade blommor. Vårens första snödroppar. Superlycka! När vi gick hem stannade vi till vid bilen och när jag vände mig om var Bobo borta. Jag hojtade och sprang omkring, men det var alldeles tyst. Puts väck. Sån panikångest. Alla bilder som dyker upp i huvudet. Orkar faktiskt inte ens tänka på det. Efter några minuter av dödsångest sprang jag mot lägenheten där vi bor. Där stor han glad som en speleman med sin nya "stora" kompis...Jag blev så jäkla lättad (och arg. I den ordningen) och det enda jag kunde tänka var, "Det skulle aldrig gå att överleva om ens barn försvann. Nu har vi pratat om det och pappa har varit allvarlig och jag hoppas att han förstår lite grann. Sen vi kom hem har han tvättat och badat sina platsdjur. Jag har hunnit klämma in en lunch med min far också idag som hade frisyrångest, fyndat en spegel på Myrorna och skriva ett kärlekssms till M! Love is i the air! Mathias som fö undrar hur man får bort påsar under ögonen. Nån som har ett bra tips??? Sov gott och kram! --
