Son nummer två har hosta. Han hostar och hostar som en rosslig gammal sjöman som inte gjort annat än stått i hård vind med tobak i näven och whisky i strupen. Vi är sex personer i lägenheten. Vi är sex personer som är vakna. Mot vår vilja. Brorsorna klagar sömndrucket, ”Sluta hosta! Jag kan inte sova.” Jag (den milda mamman) får ju inte alls (enligt den ömma moderslagen) visa trötthet eller irritation, men kan ändå inte låta bli att desperat vädja, ”Ska du inte ta lite mer hostmedicin”. Och den lille sjömannen nickar tappert från sin lutande skuta, ”Okej mamma”. HOST HOST HOST HOST! Och den vingliga mamman stapplar ut i köket med pigg bebis på armen. Öppnar kylskåpsdörren och tar ut hosmedicinen - som är slut. Tre små tappra droppar ynka sig ner i plastskeden. Det får bli thé med honung i som nattsubstitut. Morgonen linkar en tilltufsad trio ner till husläkaren och får mer hostmedicin på recept. Och isglass på 7Eleven. Googlar FASS för att kolla att kvartersapoteket har rätt medicin inne i hyllorna. Ingen vill ju springa i onödan. Särskilt inte med snörvliga småfolk i hälarna. Sänder en tacksam tanke till den moderna civilisationen. Herre gud, det var verkligen inte bättre förr!
