Dom allra ljuvligaste mornarna är när jag och Bobo tar elmoppen (älskar den! Låter ingenting ju) och susar förbi gamla slott! hästar! kalkstensbrott, blommor och vackra hus på vägen som heter Fordume träsk. Kan man vara kär i en väg? Ni vet när en känsla river tag i en och vispar tusen känslor på samma gång? Som första gången man ser en ställe som man drömt om, eller bara sett på bild och så är det så där jävla magiskt som bara livet kan vara. Det hände mig titt som tätt. Ofta när jag reser. I Rom blir man yr. I Stockholm också! Eller när man ser barnen som sover och tänker, ”Jag får fortfarande vara med och titta på deras ansikten när dom sover. Tjuvkika.” Men sen går det ju över lite grann. Ofta. Som tionde gången jag såg Eiffeltornet by night: inte samma euforiska sug. Men sen finns det ju vissa ställen som alltid känslochockar. Eller som kan könslochocka igen (dom bästa). Som sommarsex. Eller sex med samma person. Gudarna ska veta (ni vet säkert) att det inte är lätt att få till det när det bor djur, barn, gäster, gräshoppor i varje jävla skrymsle. Alla är vakna. Någongång. Någonstans. Så har vi en magisk sommar och M är brun och fin och härlig och man hittar tillbaka; känslorna sipprar och svallar och det hånglas och nyps: men sen stannar det av. Två kids i sängen. Fem vägg i vägg. Bajstork. Matrester. Disk. Ljusstumpar. Till slut sa Martin, ”Gå ut till pighuset”. Haha! Så fick det bli (med risk för rollspel haha!). I dag kommer svärisarna och ta barnen några dagar! Så vi ska åka på turné på Gotland. Men haja så härligt!!! Kaninpuls på den! Nu ska jag snart köra killarna till färjan efter två veckor av sol, bad, skratt, ovanligt lite tjafs (mest med Dante som är spelgalen) och KÄRLEK!!! Vet inte vad detta. Men den här sommaren: så mycket tacksamhet och kärlek; känslor av paybacktime under svårare, svarare tider. Men igår fick jag mitt första meltdown. The Big summerbreak. Det här med att vara familjens projektledare, en roll som jag aldrig trånar efter som vissa kvinnor gör och älskar, och en roll som jag förmodligen aldrig kommer att bli bra på... Så fixar man. Och fixar. Och lagar mat och skjutsar och fixar och...ALLA TAR DIG FÖR GIVET. Och man skriker att man önskar sig döttrar och att alla är bortskämda och hjärtat blöder och man tänker att man kommer sitta ensam och övergiven på ålderns höst samtidigt som alla kompisar sitter på ålderdomshemmet med hembakt bröd och nejlikor som deras döttrar varit där med. Och så blir man ledsen och alla pojkisar blir ledsna katter och börjar tafatt plocka ur diskmaskinen och leka med brorsor och åka och hämta pizza! Jag skriker lite till att pengarna går åt. Haha! Min roman: den gråtande matriarken. Så tar man SAMTALET. Så förstår alla. Så sväller hjärtat. Så börjar man om. Sommarens första meltdown. Ändå bra resumé på så lång tid. Just ja. Morgnarna med Bobo. Vi åker på moppen och pratar om allt vi ser. Om livet. Om dinosaurier. Om sockerbullarna vi ska köpa. Sen är vi framme vid Stenugnsbageriet. Och det är svårt att välja. Tiden stannar. Alec och Amanda och Hannah och Bengan är där. Sommarkramar. Strandplaner. Eviga solen. Sen tar vi vår påse med levainbröd, sockerbullar och kanelbullar och susar hem till brorsorna på gården. Sommaren som var som vackrast! Små stunder av egen tid med en. Snart är dom två. Tre ska hem och jag sväljer redan. Kärlek till er alla???
