Igår var första kvällen på LÄNGE på tu man tre. Jag kände mig pepp. Tänkte att nu ska här romantiseras. Köpte till och med en rakhyvel. Tänkte slå på stort och raka benen. Kanske göra en inpackning. Använda liten dutt parfym. -Jag har köpt hummer! Och bubbel har vi i kylen som vi fick av Calle och Jenny! Som små barn var vi. Gjorde upp planer. Jag skulle jättesnart ta av mig pyjamasbyxorna. Och t-shirten med gröt. -Jag köpte chips med dipp också. Vill du ha lite snacks? Sen var det så gott med chips att hela påsen gick åt och Bobo ville inte alls gå och lägga sig och det var så skönt att ha myskläder och håriga ben. -Är det inte lika bra att vi äter nu. Jag är jättehungrig, sa Mathias. Så satt vi där med direktsänd tv om attentatet i Paris och Bobo som var jättenöjd med sin talande docka. Vi kan väl kalla det småbarnsromantik på något sätt och det var gulligt. Att tro att man ska leva nåt popstjärneliv med småbarn är inget jag strävar efter. Längre. -Älskling. Är det hummern eller Bobo som luktar? Så satt vi där. Med en nybajsad bebis, en överkokt hummer och skottlossning på teven. Välkommen till en dingding värld. Men ändå. Man får vara tacksam. Och vi fick ju en förrätt som var både näringsrik och god.
