Sent om sider når nyheten oss här på Aruba. Madde och Chris har fått sin lilla privilegierade bebis. Som ser ut som mamma. Precis vad Chris önskade. Det tog lång tid och allt är fantastiskt. Grattis från mig! Förstår precis alla känslor som dyker ner, dyker upp. Att ingen har sagt att det var så här fantastiskt? Att ingen förut har fått en sån här perfekt liten bebis? Helt utomjordiskt! Så kommer frågan hur pappa Chris ska fira? Att bara vara med mamman till sitt barn som är helt slutkörd trots påslaget av lyckohormoner verkar inte tillräckligt. Tycker vare sig reporter eller nykläckta Chris. "Det blir väl en drink." Och jag känner att jag blir så där fittigt pk och åker rutschbana nerför alla statistikkanor om alkohol och barn som far illa och allt Chris sa var att han skulle fira med en drink. Det är så papporna (överklassen) firat i alla tider. Sprit och cigarr med grabbarna. Plötsligt inser jag Daniels storhet. Med känslor all over the place. Han vill inget bevisa. Han vill ingenstans. Han är en medelklassgrabb som tycker att den där jävla drinken kan vänta. Att det finns andra saker som är viktigare än att fira med ladsen. Det var bara det. Grattis igen! Är uppriktigt glad för er skull! Nu ska vi köpa glass och fira med er!
