Jag är lite krasslig och har precis tagit mig igenom första delen i dokumentären om Anna Wahlgren på SVT. Nu förstår jag ännu mindre den sympatin och ömhet hon verkar väcka hos många. Min kompis skriver på Facebook, angående mitt inlägg igår om Anna, "Ändå behövdes hon (Anna) som en motpol till statens starka röst." Hur då? undrar jag. På vilket sätt behövdes hon som kedjerökande motvallskäring i den svenska utvecklingsmyllan? Allt jag ser i de gamla debattprogrammen på SVT är en hittepåkontroversiell mamma som uttrycker starka åsikter om ditten och datten. Slänger sig med usla metaforer angående dagis, vilken hon liknar vid barnmisshandel i en debattartikel. Att vara pedagog är inget "kall" menar Anna. För barn att tvingas dit är att tvingas uthärda i en kärlekslös institutionsliknande tortyrkammare där leken kommer av sig och den sociala utvecklingen hämmas. Ursäkta mig? Men, enligt mig, starka ord för någon som aldrig satt en fot på dåtidens förskola. Däremot förstår jag hennes barnsliga längtan efter ett sammanhang, efter ett hem och efter kärlek. Men när hon med en tonårings naiva hela världen är min-mentalitet uttrycker sin sorg i ett annat debattprogram, baxnar jag. Fattar ju att alkoholromantiken flödade (jag levde ju i en familj, i en tid där groggen var som kanelbullen till kvällsfikat) och att ett uttalande som Annas inte briserade som en bomb i tv-sofforna på samma sätt som det helt säkert gjort idag. Men ändå. Att förklara att man måste supa sig medvetslös för att få några timmar utan ångest och mena det, när det finns åtta andra barn i familjen "som också sörjde Aron", Det är en bedrift som mer vittnar om total självupptagenhet mixat med en trotsig inställning att inte behöva ta tag i sin skit och kapitulera inför att man faktiskt förlorat kontrollen över tillvaron och behöver be om hjälp. Igår tyckte jag synd om Anna Wahlgren. Efter att ha sett den här dokumentären och blivit varse om att hon inte ens försöker vända blad och erkänna att hennes åsikter är förlegade, så har känslan frusit till is.
