Jag har mörkt en sak. När man är småbarnsförälder och inte har så mycket tid över till dating, inte orkar så mycket sex hela tiden, inte hinner prata och så vidare så vill man gärna skylla på den andra. Man surar för att den andre inte tar tillräckligt med initiativ. Man gör små grejer som pikar för att den andre ska förstå att nu är det läge att hånglaupp/köpablommor/överraska/skrivapoetiska sms. Bara det att den andre är för trött/upptagen för att riktigt orka. Så blir det "henvisaringenuppskattningstämning" och då tänker inte jag heller göra det minsann. Kontraproduktiv romantisk tanke. Så nu har vi bestämt att torsdagar är datingkväll. Med eller utan barn. Guldkant. Måste säga att det oftast inte behövs så mycket (man behöver inte köpa hummer). Det fina är att bli sedd. Få lite älsklingsögonkast. Lite uppmärksamhet. Datingnight. Mycket bra idé. Puss!
