Förra veckan vaknade M upp med en helt ny och vacker insikt. "Men herregud, bebisen kan ju komma vilken dag som helst!" Jag nickade. Bättre att inse att man ska bli tvåbarnspappa FÖRE förlossningen. Sen dess har jag levt ihop med ett bi. Surrandes runt överallt. "Vi måste ju göra mysigt här hemma till bebisen kommer!" "Mmmm...det är ju det jag har sagt i några månader nu!" Så nu lever vi i ett byggkaos. Boban är utackorderad hos svärisarna. Dom andra är hos sin pappa. ALLA stolar är på vinden. Soffan står i hallen. Man hänger inte riktigt med. Men jag tänker att det är bra. Bara bebisen inte kommer i natt. Då får vi alla bo i sovrummet eftersom vi jobbar efter metoden "ett mysigt rum i taget". Vi har bråttom pågrund av andra saker också. I helgen är det Ryder cup. Nästan viktigare än bebisen. Men igår åt vi alla fall middag på lokal (vi har ju inga stolar längre). Fondue. Det var festligt. Särskilt ostfonduen. Så gravidvänlig rätt! Eftersom hela lägenheten är belamrad med grejer gick vi in i vårt enda fixade rum: sovrummet. Kanske kan vi alla bo här om vi inte hinner klart? Vi kunde ha ätit chips och smulat sönder nya lakanen. Vi kunde ha kollat på sju avsnitt av The affair. Vi kunde ha gjort en koja. Vi kunde ha haft flodhästsex i timmar... Istället låg vi tysta. Nästan lite som att en sorg hade drabbat oss. Jag försökte lätta upp stämningen med en ostfonduefis, men det enda jag hörde från sängens vänstra flank var en liten suck och när jag tittade dit så jag honom ligga och småle framför telefonen. Jag försökte smeka hans håriga torso men ingen reaktion. Så plötsligt kom det. Orden jag inte väntat på: "Jag saknar Bobo." Snart är jag fembarnsmamma. Uppmärksamheten. Flödar. Inte.
