Ligger i soffan hos svärföräldrarna. Bobo sover. Vi tittar på minnesprogram om tsunamin på TV4. Alla dessa sorgliga öden. Det griper tag, alla dessa modiga människor som berättar sin historia om hur det var att förlora nära och kära i tsunamin. Det ofattbara att man kan överleva, att livet till slut går vidare, trots ofattbar sorg. Att plötsligt förlora barn, kärlekar, syskon eller vänner och ändå kunna stå upp. Orka gå vidare. Att hjärtat fortsätter slå. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi pratar om sorg. Det är vi väldigt dåliga på att prata om sorg, om människor som försvunnit. Psykologen på TV4 säger att dom döda ska vara ett naturligt inslag i barns liv. Vi ska prata om dom, låta dom fortsätta leva nära oss. Jag minns den här morgonen. Ilon var knappt ett halvår. Ossian ett och ett halvt. Vi hade köpt biljetter, bokat bungalows på Khao Lak. Vi skulle åka någon vecka före jul och resa runt i tre veckor. Men resan närmade sig och Ilon fick hög feber, hostade och var jättesjuk. Det gick inte att åka. Vi väntade in i det sista, men bokade av några dagar före resan och fixade läkarintyg. Att vakna upp den där morgonen och höra nyheterna om tsunamin och inse att det kunde varit vi , att det förmodligen skulle ha varit vi. Idag tänder jag ljus för alla jag saknar, för alla som förlorat någon vi älskar. Och Ilon, han har alltid varit vår turgubbe. Tänker på dom som inte har haft samma tur.
