Vi var ju på Pier 16 på Lidingön i söndags och åt världens godaste brunch med Jenny och Fredrik och grabbarna. Lille prost gjorde väldigt stora ögon när efterrätten kom fram. Det verkar inte som det kommer bli särskilt svårt att få honom att äta. Man kan liksom se honom ligga och mysa loss med ett gäng korvar och skratta lyckligt. Nu har jag fyra barn och gud vad alla är mat-olika. Ilon äter vadsomhelst, hur mycket som helst. Dante som går under namnet "halvfabrikatspojken" är mycket, mycket skeptisk till allt som det inte står Felix på. Röror, såser, mixat är uteslutet! Försökte lura honom igår med två-stegs-tricket. Först en köpehamburgare och sen en hemmagjord. Gjorde samma blindtest med Ilon som erkände att "jo, den hemgjorda var godare". Sen gjorde jag samma sak med Dante. Skeptisk tittade han under brödet. D: "Mamma, det här är inte den vanliga," A: "Nej, men den är mycket godare. Smaka! Eller hur Ilon, visst var hamburgare nummer två godare!" I: "Ja, men sluta prata om den där hamburgaren nu". (Jag, som börjar bli desperat för att jag tror att Dante ska dö av skörbjugg vilken sekund som hest nu vill till varje pris att han ska äta de hemstekta hamburgaren): A: "Du får tjugo kronor om du tar en tugga." Dante tittar, synar, stänger igen brödet och lägger tillbaka på tallriken. D: "Nej tack". (Han ger inte ens ett motbud!) A: "Femtio spänn!" D: "Jag behöver inga pengar, jag har inte fått veckopeng på flera veckor." A: "100?" D: "Aldrig". För övrigt hade jag glömt bort detta kladd-universum som stämplar hela lägenheten när en baby ska börja äta. Nya kläder, ny tapet...
