Det är svårt att berätta om hur en ”vanlig dag” ser ut här hemma. Det är upp och ner. Högt och lågt. Igår var jag och föreläste med Sanna i Umeå. Idag ska jag till Lidingö och kolla några smycken som jag har designat. Sen skannat och killarna åka skridskor. I morgon ska jag bli intervjuad och fotograferad av TT för en artikel om hur vi skriver om barn på nätet. Sen på torsdag skriver jag på min nya bok och går på gala på kvällen...Men samtidigt så är det mycket vardag! Tvätt tvätt tvätt...Tjat tjat tjat...Matlagning för en hel tomtearmé. Avlusningar...Hatar dom där små krypen! För er som frilansar så vet ni att det kan vara svårt att veta vad som är jobb och vad som är ledighet. Häromdagen sa Mathias till mig, ”Du kanske inte fattar det själv, men du jobbar ju jämt!” Alltid är det nåt projekt på gång. Kanske en bok som ska skrivas eller en krönika eller en podd som ska spelas in eller redovisning till revisorn. Det var så länge sen jag hade ett fast jobb så jag kommer knappt ihåg hur det var. Jag kanske inte ens går att ha i möblerade rum längre, ?. Men det kanske är samma våndor när man jobbar för någon, att man aldrig riktigt släpper jobbet. Är inte det ganska sorgligt i så fall? Att vi människor aldrig riktigt kan slappna av. Jag startade eget när Ossian föddes och han är 17. Ibland längtar jag efter en fast punkt, betald semester, att inte behöva ha deadlines när man vabbar, att inte behöva skriva en text när alla andra sitter och dricker vin i den spanska natten. Men så tänker jag på sura chefer, att nån annan bestämmer över min ledighet, alla dessa jäkla möten! Är det inte väldigt mycket möten som man bara skulle kunna ta över mail...typ. Men det bästa är nog att jag kan välja vem jag ska jobba med! Och med vad. Sen måste man ju tjäna pengar...Det är ju där som kreativitet och jobb måste höra ihop. Igår var Sanna och jag i Luleå och föreläste för Kvinnojouren där. Dom anordnar en Våldsfri vecka där uppe med föreläsningar och seminarier. Visste ni att våld i nära relationer är en global hälsorisk enligt FN o h WHO. 2013 gjorde WHO en sammanställning av forskning inom området. Där uppskattar organisationen att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en partner och/eller sexuellt våld av en annan person än en partner. Fy fan säger jag bara!!! Jag och Sanna föreläste om anhörigskap och medberoende. Vi vet ju båda hur det är att leva nära någon som har både psykiska problem och som dricker för mycket eller är beroende av en annan drog. Det är inte lätt att stå stark i dysfunktionella relationer där känslorna styr och livet ser lite olika ut från dag till dag. Vi kvinnor får ofta frågan ”Varför går du inte bara?” Det gäller ju även i relationer där någon blir misshandlad. Kan av egen erfarenhet säga att det är inte så lätt som många verkar tro. Kanske är du helt psykiskt slut efter år av att sätta dig själv i andra hand, kanske vågar du inte, kanske tror du inte längre på din egen förmåga att klara dig själv. Vi måste hjälpa varandra och dom som kanske har hamnat i en kris som dom ute klarar av att ta sig ur. Vi måste våga fråga varandra dom där jobbiga frågorna hur det är hemma eller hur mår du egentligen? Att EN människa ser en kan göra all jäkla skillnad. Det kan både jag och Sanna lova! Efter föreläsningen kom det fram så många som hade hamnat i liknande situationer. Män med sexmissbruk, män som dricker för mycket, mammor med psykisk ohälsa, barn som missbrukar... Ibland undrar jag hur många människor orkar? Så impad över vår förmåga att hjälpa och älska trots en förbannat massa motgångar. Jag och barnen var hemma hos Sanna (Micke var bortrest ?) i helgen och firade första advent. Vi gjorde kransar, bakade, pysslade och skålade i bubbel över livet och vänskapen! Sanna hade lagat lammgryta och det var så otroligt mysigt med all snö och alla julstjärnor! Att hämta kraft hos dom man söker och är trygg med. Det är ju faktiskt det enda som verkligen funkar! Var rädd om dig! ❤️
