<div class="M j Zi Mi" role=" " data-onclick-arg="1749d26dafc433e7" data-control-type="Y"> <div class="Xh"> <div class="Qi"> <div class="rh Ri " role="presentation" aria-hidden="true"> </div> </div> </div> </div> <div id="cvcmsgbod_1749d26dafc433e7" class="aj"> <div class="Ni"> <div class="Si"> <div class="Ti"> <div class="ei"> <div class="ni pi di" dir="ltr"> <div dir="ltr">Här sitter jag och väntar. På ett mysigt hotell i Paris där det är 25 grader och högsommarvibes. Att resa med munskydd är varmt, obekvämt och opersonligt. Hamnade bredvid en härlig kvinna på flyget (vågar man säga att man flyger...?). Hon skulle till Paris och vara med på sin dotters bröllop. Men det blir ingen fest "Eftersom det är Corona". Hon tog inte ens med sig finklänningen. Jävla Corona. Har ni rest utanför Sverige än? Den utopiska känslan av att vara med i en framtidsfilm på Netflix. Alla robotar som går omkring med munskydd. Rakt fram utan leende. Eller det vet man ju inte. Människan kan gapskratta under det lilla blå eller vita munstycket.</p> <div>Det som hände som var så lustigt var att det under flygturen slog mig att det inte ögonen som är själens spegel: det är leendet. Efter jag och kvinnan bredvid pratat med varandra i en timme serverades det muggigt kaffe och svampig kaka och vi tog båda av munskydden. Plötsligt var det ingen anonym dam. Det var en kvinna med världens underbaraste leende! Plötsligt blev hon så vacker och levande. Jag var tvungen att berömma hennes läppar, "Vilka vackra läppar du har!" sa jag och så skrattade vi så där som man gör i amerikanska filmer utan att det kändes det minsta oäkta. "Tack! jag tänkte precis detsamma om dig! Vilken söt tjej och vilken fin mun!"</div> <div></div> <div>Hahaha. Innan Coronan var vårt ansikte helt. Nu är det halvt.</div> <div></div> <div>Vi är bortskämda i Sverige. Inga munskydd. Ingen värmepanik i ansiktet 12 timmar per dygn. Ingen känsla av anonymitet. Så kom vi till Paris. Jag och Dante.</div> <div>Kan vi prata om 14-åringar förresten? Jag har kämpat värre än på ett spinningpass för att få honom att säga någonting överhuvudtaget. "Det är mycket mer chill i Stockholm."</div> <div>"Jaha, men varför följde du med då?"</div> <div>"För att slippa skolan".</div> <div></div> <div>Okej...</div> <div></div> <div>Men nu har vi kommit fram till hotellet och det fanns internet och allt verkar bra. Jag sitter här på Hoxton i Paris och dricker ett glas vitt iskallt vin på en underbar innergård och njuter av att vara mamma till en 18-åring! Snart är Ossian här efter en vecka på segelbåt med våra goda vänner. Jag trodde inte att det skulle vara så stort att vara mamma till någon som är myndig. Men helt ärligt så känns det typ som att jag har dubbat en riddare, haha.</div> <div></div> <div>Hela tiden tittar jag mot ingången och väntar på att se min brunbrände, min förstfödde (jag jobbar på att inte vara som en galen drottning på 1800-talet, förlåt!) äntra in och säga "hej mamma!".</div> <div></div> <div>Arbetar på att stålsätta mig, men vet redan nu att det kommer att gå sjukt dåligt!</div> <div>Kärlek till barnen är så drabbande, så otroligt ansträngande för tårkanalerna, för hjärtat och psyket och drömmarna och egot...</div> <div></div> <div>Ni som vet ni vet. Snart är han här och födelsedagsveckan fortsätter! JAG ÄR I PARIS! Måste nypa mig i armen och överallt ändå. Och franska språket! Varför varför valde jag tyska</div> </div> </div> </div> </div> </div> </div> </div>
