Det har varit lite si och så med uppkopplingen här på andra sidan jorden, så kanske har jag kommit hem till mellanmjölksland när ni läser det här. Colombia är allt annat än mellanmjölk! Det är färger, skratt och möjligheter! I morse gick vi upp före den colombianska tuppen för att ta oss från vår nya destination Periera som ligger i mitten av Colombia. Vi som trodde att det skulle bli regn blev svettiga som disktrasor i gassande sol. På väg till kaffeodlingarna stannade vi till på Nestlés nursery. Det är en plantskola där man odlar små gulliga kaffeträdsbebisar som när dom blir lagom stora skickas iväg till sina mammor uppe i bergen. Vi fick med oss några bebisar på vår väg till La Celia. Planen är att 220 miljoner små träd av högsta kvalitet (ni ska bara veta, det där är en hel vetenskap med sjukdomsresistenta superplantor som ger större avkastning) ska få nya mammor enligt en the Nescafé plan. Kaffet har fått konkurrens. Skördarna har varit dåliga, det finns andra exportvaror som blommor och majs som konkurrerar ut kaffet och just nu börjar dom rara bönorna bli en bristvara! Därför är det så viktigt med verifierad kaffeodling. En verifierad kaffeodling innebär att produktionen tar hänsyn till miljö, framtid och rättvisa villkor för kaffeodlarna. Det är där kvinnorna kommer in. Om man fokuserar och ger tjejerna runt om i världen utbildning och vägledning så händer det grejer! Som det ser ut nu så är 50 procent av världens kaffeodlare bönor, men det är bara fem procent som driver sina egna kaffeodlingar. Det försöker Zoéga ändra på. Efter en vindlande väg där karibiska hus slingrade längs vägarna hamnade vi i världens coolaste by La Celia bytte. Alltså gubbarna där, vilka gudomliga original! Coola som cowboys, gamla som kullerstensgatan. Mitt på torget stöter man på en kaffecowboy som torkar kaffe mitt på gatan. Ungar, tonårstjejer med självsäkra steg, surplande gummor, allt i en sambagungande röra. I La Celia bytte vi bussarna mot tåligare jeepar för att klara av att ta oss upp i den minst sagt otillgängliga miljön, men det var värt varje skutt och bump, alltså tjejer vilken jädra utsikt! Det var som att livet öppnade sig rätt ut i Alice i Underlandet-klorofyllgrönt. Uppe i odlingen träffade vi världens skönaste kaffeodlar-gäng. En tjej som fick Clintan att framstå som en hemmafru visade oss hur man plockar kaffe. Jag provade och det var lite samma känsla som att plocka lingon. Många av tjejerna plockar upp till 130 kilo!!! kaffebär varje dag. I gassande sol och med retstickiga moskitos som kompisar. Respekt säger jag! När vi hade hört om odlingsplanerna och själva planterat en planta hade vi date med kaffeodlarbruarna. Vilka svängiga tjejer med hundra lager skinn på näsan. Dom berättade om sin liv och plötsligt kände man sig som prinsessan på ärten, fast utan ärten. Dom jobbar så hårt, försörjer sina familjer, jobbar från soluppgång till solnedgång, och hjälper och peppar varandra och dom som har det sämre. Stolta företagare som jobbar stenhårt och sen går hem och lagar middag, läser läxor, tvättar och städar... När vi berättade om vår mammaledighet började alla asgarva, "Var det verkligen sant?" Själva fick dom hjälp med tyngre moment av sina män, men sen fixade dom allt själva. Fast anställda kunde vara mammalediga, med tur, i 40 dagar, men dom här tjejerna fick ta ungarna på ryggen och ge sig ut på berget. Ändå: så mycket kärlek, skratt, jävlaranamma har jag inte sett på länge! Dom var väldigt intresserade av våra liv, "hur kunde vi vara så smala?", "Hur många barn hade vi?", men allra roligast när vi frågade "vad männen gjorde". Här var det tjejerna som säkrade barnens framtid. Pratade med världens gulligaste ensamstående mamma Solene. Hon hade två döttrar, men bodde hos sin mamma. Nu skulle hon få en extra jordlott och planen var att skicka båda döttrarna till universitet!!!! Efter vår lilla pratstund var det fest uppe på kafferestaurangen. Från ingenstans dök det upp godaste majssoppan, kyckling för en hel tomtearmé och den gräddigaste pastan jag någonsin har ätit. Svettig som en badsvamp och med falukorvsleende tog vi oss tillbaka till civilisationen. Det enda jag tänkte var: när kan jag åka tillbaka och skriva mer om det här gänget? Så varm i hela kroppen över att jag har fått vara med om det här. Skickad hem bilder och litet brev till killarna där hemma. Ska bli så kul att få berätta om alla upplevelser för dom. Kulturkrocken uteblev. Vi är alla samma, kämpar för dom vi älskar, allt handla om inställning. Tillsammans kan vi förändra världen, förflytta berg. Kanske inte just dom här bergen, för dom är väldigt massiva, [gallery]
