Jag såg det när vi var på stranden i Aruba. Uttrycket, kroppen, gången var annorlunda. Det var liksom inte så barnigt, omedvetet längre. Bara nyanser, knappt skönjbara. Rösten. Ryggen.... Och så attityden! Språket! Herregud! Jag spionerar, googlar "kik", "shots". Så fort jag frågar något så måste jag "chill out". Känner mig som 104. Modern som en staty. Hittar en gammal video och påminns om hur det var då. Så små. Fortfarande lika vackra och säregna. Mina ongar! Snart en ny liten plupp. Smyger in på toa och gråter mig in i minnen. Det är vemodigt. Livet går sin gilla gång. Leva för nuet. Finns inget annat att göra. Men ändå: stanna i växten älskade tweenie!!!
