[caption id="attachment_8729" align="alignnone" width="700"] Tack för dig mamma![/caption] GRATTIS PÅ MORS DAG ÄLSKADE MAMMA “När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.” Jag läser Göran Tunströms dikt för hundrade gången och vill skrika rätt ut, "Förstår ni? Min mamma finns inte mer och jag vet fortfarande inte efter alla dessa år, åt vilket väderstreck jag ska gå!" Men det kan jag ju så klart inte göra. Hur skulle det se ut? Jag som är över 40 och har fem barn och hus på Gotland och pensionsförsäkring och ska vara en trygg förebild och laga mat med näringsrikt innehåll. Bara. Det. Att. Det. Fortfarande. Gör. Så. Ont. Jag letar och letar, men undrar vart jag ska finna den: trösten. Det finns inga substitut när ingen förstår och allt känns tungt fast man man vet att allt faller om man inte är stark och det enda man vill är att springa ut genom dörren och ringa mamma. Tryggheten. Lugnet. Vem ska trösta vuxna barn utan kompass? Finns det en ambulerande rosa buss? En livlina bakom ICA? Min syster går till kyrkogården. Påtar. Planterar. Placerar små minnen på gravstenen för visa vardaglig samhörighet. Sen skickar hon bilder på omsorgsfullt valda rosor i vas, med en stålpinne att fästa i marken. De få gånger jag har åkt dit blir det alltid fel. Jag irrar runt och letar efter stenen med mammas namn, Anna-Karin Söderlund 1948-2007. Det är som att mitt inre kaos förväxlar stigarna och skapar en labyrint. Så från ingenstans. Jag måste alltid kisa. Anna.Karin Söderlund 1948-2007. Ingen fick gå på hennes 50-årsfest. Hon hann inte själv. Så dumt och sorgligt. Mamma som älskade att klä upp sig, dricka vin och dansa. Förvirringen. Inte är det väl mamma som ligger där under jorden och är...aska i en kista? Herregud! Vilket jävla dåligt ställe för någon som älskade att vara i solen! På charter! På Öland! Vilket uselt val för någon som älskar att prata, laga mat, skratta, måla, jobba, resa, leva. Mamma. Jag är självisk, men måste ändå säga att du glömde att lära mig massa saker jag behövde veta innan du försvann. Sånt vill skulle prata om. Ställen vi skulle se. Marrakesh! Gotland! Lousiana! Och du hade ju så många som ville träffa dig som inte ens fanns. Fem barnbarn mamma. Starka, fina, smarta, roliga pojkar med stora hjärtan och lyckliga steg. Idag när vi var stranden och sträckte ut våra ben mot varandra sa Ossian, "Titta mamma, jag har dina ben." "Det är inte mina ben, det är mormors", sa jag och kände mig så mallig och rik. Och Ossian är så lik dig! Det såg jag direkt på BB. Dina ögon. Din rastlöshet. Ditt självklara sätt att alltid vara festens vackraste. Och Ilon är så smart. Han fick precis bästa betygen. Dante. Han fick din elegans. Din envisa vinnarskalle och lite av din småländska snålhet, haha. Bobo och Frans. Tänk att dom aldrig kommer att fåf se dig dyka som en svan från bryggan i Småland? Frans. Ni två skulle alltid orka lite mer. Gå på ännu ett äventyr. Åka skidor. Måla om ett loppisfynd. Prata till solen gick upp. Skratta er gråtfärdig till historier utan poäng. Nu blir det inte så. Aldrig blir det så och ikväll går jag sönder, vadar runt i din gamla morgonrock i meningslöshetens dimma. Ringer säkert Sanna och pratar om osynliga tecken i naturen. Vi skrattar åt att hon fortfarande inte klippt sitt hår sen Barbro gick bort. Magiskt tänkande. Man gör det man behöver för att finna trötta. Inatt ska jag drömma om dig och du ska ha ditt långa, tjocka, blanka, gråa hår och vara frisk och dricka svart kaffe och äta nybakade wienerbröd med mormor på balkongen i Eksjös vackraste trähus. Världen och äppelblommorna ska vara bara vår och framtiden ska alltid finnas i din ljusblå Folkswagenbubbla. Och när jag vaknar på Mors dag då kommer solen skina på syrenerna ute i min trädgård här på ön. Syrener som vi alltid plockade till skolavslutningen, i våra hemsydda klänningar i matchande färger av samhörighet och systerskap och tofsar i håret. Sen ska jag och pojkarna duka det finaste vi kan med vit duk och gammalt porslin och klä oss i klänning och känslan av dig. Ingen ska retas eller spilla och jag ska laga din köttfärssås och krydda med kärleken som du gav mig och jag ska säga till dina barnbarn att jag gråter. Inte av ledsenhet, utan för att jag tänker på dig och för att du var en mamma som aldrig, aldrig fick mig att någonsin undra över hur det var att vara ett alldeles älskat barn i fotbollsskor och med en rosa horisont. Mamma. Den finaste presenten du gav mig och som jag vill ge till mina barn är: en villkorslös kärlek utan åthävor och känslan av krav på motprestationer eller att passa in i en ram. Det jag försöker linda in dem i är att vi klarar det till sammans även när kaos drar genom rummen. Du var aldrig otillgänglig eller kall som mammorna i en dikt av Kristina Lugn. Din doft och din närvaro och blick var alltid, alltid först och främst riktad på oss. Utan minsta missnöje eller kritisk perferi. Vi var din värld. Du var vår. Det har räddat mig så många gånger. Känslan av dig. Jag saknar dig så. Du brukade alltid säga ”I nästa liv ska jag gifta mig med Håkan Hagegård”. Hoppas det blev så och att han har den goda smaken att fira dig ordentligt idag med en vacker sång och ett gott glas vin”. Kanske sitter ni på verandan i er hacienda och skålar för livet efter detta. Grattis på Mors Dag. Vi saknar dig så.
