Jag är inte en sån där mamma som hela tiden påpekar hur overkligt fantastiska mina ungar är. Jag har aldrig påstått att dom sover hela natten, eller att dom ens vill somna för det vill dom inte. Jag har aldrig påstått att någon av mina ungar tycker livet är biff om dom bara får en kotte och en pinne att leka med. Jag vill inte ens påstå att jag ens tycker att dom är toppen varje dag. Frallans nya retstil är att ta börstvårtan och liksom dra ut den som ett dragspel. Han nyps också. Sa jag det. Sen när jag säger "aj"! ganska högt tittar han med ganska ont uppsåt på mig och nyper till ordentligt. Han vet hur han retar upp en. Ossian, tonåringen, har varit tonåring sen han föddes och det är skitjobbigt att behöva argumentera om ALLT dygnet runt. Det är skitjobbigt att förklara att 1600 kronor för ett par skor som han har förstört efter en månad, är ganska onödigt. Dante, 11-åringen, ska vi kanske inte ens dra in i det här. Han vill bara äta halvfabrikat och bullar och tjatar hål i huvudet på en på ett sätt som hm, inte bara är superskönt...Ilon retas med brorsorna, och lämnar små sopgömmor på sitt rum. Kanske hittar en köttdinosaurie där snart...Och Boban. Han domderar som en medeltida påve om sin klämgröt, dinosaurietåget, marshmallows och lite annat smått och gott. Eller så kastar han lego. Själv är jag skitirriterad på att dom inte ständigt bär runt mig kungason, men jag intalar mig att det kommer. Väldigt gå dagar hjälper dom till om jag inte hotar med sträckbänk...Men ändå, Inte för att skryta men. Dom är så gulliga mot varandra och kramar och pussar och vackra ord är liksom i omlopp hela tiden. Och fröknarna på dagis avslöjar att storebröderna är där då och då för att bara kramas och säga "jag älskar dig" till Bobo. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det och det är jag. Tack för det. Tack så mycket mina fem lena pepparkaksgubbar de luxe. Så mycket pojkisar som pussas