Ibland drabbas man av det lilla svarta. Som när man ligger ensam på ett hotellrum i Karlstad. Förstår ni? Jag har varit här typ åtta gånger. Dante bar sju månader första gången vi var här och nu fyller han elva!!! Det är som att alla mina ungar vuxit upp till kulissen av Barnmässan i Karlstad! Så ligger man där och det känns som man lever sitt liv i repris. Bara med nya älskade ungar. Kände mig ensam. Tänkte att hjärtat har inget avstånd. Människor man har älskat finns alltid nära. Har så svårt när människor börja hata pappan eller mamman till sitt barn? Varför? Hur kan man tycka så illa om någon som gett en nåt så fint!? Förstår ju att det kan vara tufft med otrohet och skit, men man måste fan vara sjysta för barnens skull. Kim, som hjälper mig här på mässan, har barn med tre olika pappor och alla är kompisar med alla. Firar födelsedagar och grejer. Det är fint. Så roligt när Kim sa, "Den som blir ihop med mig få ett stort paket på köpet"! Hursomhelst. Jag låg där och kollade på Micke Persbrandt i En sång till hjärtat och saknade alla som jag älskar. Mamma, Mathias, pappa, syrran, killarna. Jag ringde Ossian och sa att det är konstigt att han inte är med mig på mässan och messade Dante att jag älskar honom. Han svarade "Vad har hänt, varför skickar du det så random?" Haha! Sen ringde han och var orolig. Gullisar! Dom känner när hjärtat är needy! Annars har vi det toppen. Frallan har smakat barnmat, vi har badat, handlat för mycket leksaker och så vidare. Träffade Hormoner &Hemorojder också! Skönisar! Ha en fin söndag Gullisar!
