[caption id="attachment_602" align="aligncenter" width="640"] Pösen.[/caption] [caption id="attachment_603" align="aligncenter" width="640"] Det är bra att ha en tröja med bebisens namn på.[/caption] [caption id="attachment_604" align="aligncenter" width="640"] Pappa vill också prova...[/caption] Igår kom jag hem från ett jobbevent. Hungrig, trött, sugen på att krypa ner i sängen. Då ser jag något som hänger på dörren. En påse. Från min fina vän Johanna. Det är så typiskt henne. Att tänka på andra. Att ta sig lite tid och visa kärlek och uppskattning. Vi får inte glömma bort våra medmänniskor, dom vi älskar och tycker om. Visst att livet är stressigt och det är barn och jobb och stress och press, men ärligt talat: visst finns det alltid en timme över för att vara närvarande, fråga hur det är, kramas. Igår var jag på en föreläsning om anknytning av Jenny Klefbom. Tycker att det här ämnet är så intressant. Jenny pratar om hur vårt moderna samhälle och vår kultur hyllar oberoendet och individualismen och att anknytningen och närheten till våra barn får stryka lite på foten på grund av det. Jag tror att dagens föräldrar är bättre än nånsin, men känns det inte som att vi är lite för ängsliga? Det finns för många val. Tänk om man gör fel! VE OCH FASA! Då kommer våra barn att hamna utanför den rätta klicken. Och vem bestämmer förresten vad som är rätt sätt? Barnen ska gå på dagis, själva. Sova i egen säng. Ha egna fritidsaktiviteter, gå på rätt dagis, ha rätt kläder, rätt vänner från typ nyfödd. Kan vi inte bara chilla lite mer som Ossian brukar säga. Ta dagen lite mer som den kommer. Vara nära våra barn så mycket vi bara orkar. Låta dom komma nära. Snart lever dom självständiga liv, det klarar dom ganska bra på egen hand. Jag tror på att låta barnen hitta det som dom gillar i sin egen takt. Dessutom är dom olika. Jag har stressat ihjäl mig för att Ilon, min 9-åring, inte vill ha fritidsaktiviteter varje vecka (jag bröt ihop när han hoppade av scouterna ,"alltid redo". Han motiverade det med: "Jag vill göra grejer när jag känner att jag orkar och har lust." Klok som en bok. Dante däremot går på fotboll. pingis, teater och tjatar om tennis, bandy och olika läger runt om i stan. Übersocial. Überaktiv. Eller det här med alla sovmetoder som jag har testat, sova hela natten, Linköpingsmetoden, 5-minutarn (tortyr!!!!!!!!!!) och vikten av att sova i egen säng. Varför måste barn sova själva och ha eget rum? Visst att sexlivet kanske blir lidande men ärligt talat så brukar det väl inte vara så jädrans upphetsande under dom här åren ändå? Jag ville aldrig ha eget rum. I flera timmar varje kväll låg jag skräckslaget och kollade på garderoben (monsternästet). Jag vill fortfarande inte sova själv eller ha eget rum. Jag vill alltid vara nära. Tillsammans med någon utan pansarpyjamas och med len, välkomnande hud.
