15 år! Fattar ni. Min lille, sammetsögde, ivrige pojke Ossian. Kletigt att skriva det: men vart tog tiden vägen? Samtidigt som jag vill att tiden ska stanna är det ju underbart att se honom förvandlas till en varm, envis, rastlös, vacker, omtänksam, jobbig (haha, ärvt från morsan), ifrågasättande, spännande och alldeles underbar ung man. Haha. "ung man." Låter som en replik ur en gammal Jane Austen-roman. Men det är ju vad han är. 1.84 lång. 47!!!!!!!!!!!! i skor. Kommer ihåg natten han föddes. 14 september. Det var en galet varm indiansommar. Jag vaggade omkring i värmen och längtade och längtade efter lille kille där inne. minnsden där första graviditeten starkare och tydligare än en film som man älskar. Så kom han. Punktligt på dagen (vad annars) och jag var så oförberedd, men också mer förberedd än för något annat. Oj, fan vad ont det gjorde och vad jag knep igen. Kommer ihåg att efter 25 timmars värkarbete var jag som en formlös död. Jag sa till mitt ex Nanok, "Jag har hundratusen på banken, muta nån läkare så att jag kan få kejsarsnitt". Jag var så desperat. Jag hade inga pengar på banken, men trodde på allvaret jag skulle dö. Till slut blev det sugklocka. Som att bli uppsugen av ett monster i metall. "Svop svor". Ett långt sug och så låg du på min mage. Du var så klart det vackraste barn man sett. Stora, mörka ögon. Inget lättflirtat barn. Det kände jag direkt. Men du var min lisa för själen. Min bomullströja över ett sårat hjärta. Och du var så fin. Natten blev till dag och plötsligt var det inte sommar längre. Men vad spelade det för roll. Hade jag kunnat skulle vi fortfarande ligga där under landstingstäcket på Danderyds sjukhus. Herregud. Förstagångsmamma. Ni som varit där vet vad jag pratar om. Världen utanför blir en kuliss. Allt man bryr sig om är bebisdoft. Tio mjuka fingrar. Tio mjuka tår. Ullmössehåret på huvudet. Magin när första leendet spricker fram. Perfekta barn! Perfekta värld! Jag skulle kunna föda 100 barn för att få vara med om den där inre kaosen som samtidigt är total frid. 15 år. Du har testat mig på många sätt. Vi är så lika du och jag. Livet ska gå snabbt, annars blir vi som björnar på jakt efter blåbär efter en lång vinter. Samtidigt är vi så olika. Du är skör på ett helt annat sätt. Med känslospröt mot dom du har i ditt liv. Vi har varit igenom en resa som väcker minnen, känslor. Det har inte varit lätt, men nu står vi här med vårt bagage och vår mamma-sonkärlek. Jag gör allt för dig och du gör allt för mig, så är det bara. Ingen gör mig så stolt eller så frustrerad som du min rådjursunge. Längtar efter att få se mer av världen med dina bruna ögon!!!!!!!!!
