Libanon/Beirut Foto: Alex Hinchcliffe Besöker UNHCR’s huvudkontor i Beirut. Jean Nicholas redogör läget för de 1,3 miljoner flyktingarna från Syrien är i nu. Det är illa.[gallery] Donationer till hjälporganisationerna minskar rejält. Flyktingarna lider mer samtidigt som UNHCR tvingas dra ner på sin hjälp. Jag grinar fast jag inte vill det (sitter liksom vid långbord och med ett gäng UNHCR människor jag inte känner...) Inuti en storgråt som jag tränger ner. Hopplöshet och kraft hos alla som kämpar här. Besöker en liten skola i staden Biblos. Clowner utan Gränsers ska spela för barnen! På eftermiddagspasset går det bara syriska barn och stämningen är så upptriggad att det blir kaos. Till sist sitter alla ordnat och de får sin efterlängtade föreställning. De jublar. Barnen behöver skratta! Hemma hos flickan Maria. Familjen flydde från Syrien för tre år sedan, hon minns inget från hemlandet, men hon längtar ändå tillbaka. Hon går i libanesisk skola och har både syriska och libanesiska kompisar. Hennes mamma sörjer sin 6 månaders bebis som gått bort för några månader sedan. De har länge bott i en möglig källarlägenhet. Fukten gjorde att alla konstant var sjuka och att bebisen fick hjärnhinneinflammation. Nu bor de tillfälligt i en möblerad lägenhet som en släkting bekostar. Om några veckor vet de inte vart de ska bo eller hur de ska kunna betala boende.. Jag går ut och ritar upp en hage med Maria och en av hennes bröder. Vill att de ska slippa höra allt för en stund. Vi blåser bubblor och ritar. Grämer mig över att jag inte har ett hopprep med mig – Maria har inget och att hoppa är det bästa hon vet.. Lämnar några gåvor och jag tror att Maria kanske fick en ganska bra eftermiddag ändå. Tillbaks till hotellet Blogga Sova godnatt
