Julstressen rusar utanför mitt fönster. Julgranar synas, värderas och kånkas hem för att få den perfekta symbolen för barnens mest älskade högtid. Själv sitter jag på min kontorsstol på Svt. Mitt emot min älskade vän Sanna. Vi gör ett program ihop. Jag håller handen på magen och ler i hemlighet när bebisen där inne buffar. Andas ut. Buffa lilla bebis så jag vet att du mår bra. Att du växer och trivs i ditt bo. Är förundrad. Tänker på samma tid för precis ett år sedan. Den extremt smärtsamma skilsmässan från pojkarnas pappa. Hur vi firade julafton utan att titta varandra i ögonen. Hur han krumbuktade sig när vi stod för nära. Spelet inför barnen. Så hemskt. Så mitt i allt det onda. Månaderna gick. Jag började känna mig som en lök som skalade bort det onda. Lite för varje dag tills ljuset plötsligt strömmade in genmom fönstrena i min nya lägenhet. Högt ovanför takåsarna, granne med den pompösa kyrkan, där mamma begravts. Känslan av frihet. Framtid. Möjligheter. Barnen som kämpade med mig i det nya. Sida vid sida. Sällan har jag känt mig så fylld av elekticitet! Sen vackra maj. Jag var för första gången en lycklig singel (klyschvarning). Stockholm var så tilldragande, liksom alla människor. Mina vänner kom och gick. Några härliga män fick sova över. Jag kände mig snygg och stark och tänkte att ”fan så här kan jag ha det tills jag blir hundra.” Så dök Mathias upp på den där kändisgolfen som Hasse Brontén lockat med mig på. Satt där, lagom nonchalant i en golfbil. Och det fanns ingenting jag kunde. Killen med det bästa skägget drog in mig som en magnet. Jag försökte stå emot. Skickade långa sms om mina dåliga sidor. Men han kom till Gotland och efter en rolig kväll i Visby hamnade vi under en magisk stjärnklar himmel på Sannas veranda. Och jag föll ner och flög upp i kärleken. Sex månader senare väntar jag vårt kärleksbarn. Jag kan inte se på det annat än att livet sänder sina mirakel när man minst anar det. Kärleken och lyckan är faktiskt till för alla. Så banalt. Så svårt ibland. Välkomna till min blogg finingar!
