[caption id="attachment_367" align="aligncenter" width="640"] Lipsillen.[/caption] Jag fick precis beröm av min producent. och började nästan lipa. Är så blödig för tillfället. Låg och tittade på bilder på för tidigt födda barn i morse och snörvlade över livets mirakel. En liten tjej föddes i vecka 25 (som jag är i nu!) och överlevde. Hon vägde 700 gram och var 31 centimeter lång. Fick plats i en hand. Känslan som hennes mamma beskrev när hon kom hem till lägenheten utan sin bebis som var kvar på neonatala. Avgrundsdjupet. Den tomma magen. Inga barnskrik. Och så ovissa veckor då man slits mellan hopp och förtvivlan. Miraklet när det faktiskt gick bra. Tack gode gud för den medicinska utvecklingen. Har precis talat om för lille pöjk i magen att han gör bäst i att stanna kvar en stund till därinne. Är så sjukt nyfiken på vem han är. Hur han ser ut. Det är lika magiskt varje gång. Och faktiskt lika självklart och naturligt. Eller naturligt, man är ju halvdöd, men ändå. Klart att bebisen var just den bebisen och såg ut just så där och kom just nu. Känner att jag automatiskt börjar göra knipövningar. Lika bra. Annars kanske han åker ut av bara farten.
