[caption id="attachment_42" align="aligncenter" width="640"] Bild tagen den dag vår bebis blev till (tagen av min vän Sanna Lundell).[/caption] Så var det dags att kolla in bebisen. Jag tänkte inte ens på att anledningen till att vi var där var att kolla om bebisen var frisk. Var så fokuserad på att veta kön. Ni vet den där paniken innan man ser hjärtat picka. Jag tyckte att hen låg alldeles stilla. Fick hjärtsnörp. Så skuttade hen till och höll sina yttepyttehänder framför ögonen. Och barnmorskan mätte huvud och små sprattlande ben och kollade på hjärtats kamrar och huvudform och det var så spännande att vi helt glömde bort att kolla könet. Vi blev alldeles konfysa när barnmorskan plötsligt frågade "Vill ni veta vad det blir?" Så plötsligt blev jag tveksam. Den där känslan av att alla tycker att nu är det dags för en tjej har faktiskt blivit ganska kvävande. Man behöver ju inte vara en raketforskare för att räkna ut att efter tre underbara av samma sort vore det spännande med en annan sort. Men herregud så resonerar man ju om smågodis också! "Jag tyckte jag såg en snopp sa Mathias" och barnmorskan log. Plötsligt passerade ett helt fotbollslag revy framför mina ögon. Målbrottskraxande tonåringar, sjutton Skogaholmslimpor per dag, kiss på toalettringen, folkbärs bakom sängen och fasen vad fördomsfull jag kände mig. Och det är klart att jag sörjde dom där jävla drömmarna om rosa klänningar och mammabonding vid köksbordet. Men så lagom till kvällningen dök feministmorsan upp. Som om jag inte skulle ha förtroliga köksbordssamtal med killarna. Som att jag inte skulle kunna ha rosa tyll på min plupp i magen. Min unge var frisk och tokbusig och lagom stor och jag är så oerhört stolt över att få presentera min första henbebis: Alfred "Alfie" Söderlund Johansson! [caption id="attachment_43" align="aligncenter" width="448"] Efter UL blev det fika.[/caption]
