Igår (som ganska ofta) fick jag frågan hur det är att ha barn varannan vecka. Alltså, nu är jag ju inget unikum, men sk kärnfamiljsmänniskor vill så klart veta för och nacks. Så här! Man vänjer sig och yada yada, det hade sina fördelar (det ett och ett halvt året jag var nykär och sen på smällen). Då kunde jag och Mathias sexa loss överallt, åka på semester mitt i veckan, bete oss som varje dag var en lördag. Jag kunde jobba sent varannan vecka, haka på spontangrejer, äta frukost till middag, ja ni hajar grejen. Nu. Två nya barn. Ny man. Plötsligt är fördelarna nästan lika med noll. Särskilt när det handlar om semester. 1. Du kan inte åka på semester bär DU vill och du måste alltid hen ett visst datum. Dessutom måste du slåss med ditt ex om veckorna du vill ha som passar. Och ja, jag har massa vänner som är superflexibla mot varandra. Som min kompis Anders som hade sin son i månader och så vidare. Men så har inte JAG det. 2. Jag har alltid skuldkänslor gentemot de större killarna om vi åker någonstans utan dom. Vilket inte är konstigt eftersom jag lever två liv, inte är miljardär osv. Lever alltid efter devisen ”om vi åker på en resa, ska killarna med på nästa”. Vissa tycker jag är löjlig, men jag försöker bara sätta mig in i deras situation. Och jag vill bespara dem känslor som kommer ifatt. Hur många kompisar har inte sagt att dom kände sig bortglömda när pappan (ofta pappan) skaffade ny familj och liksom glömde den gamla. Nu har har inte ens sagt till Ilon och Dante att vi åker idag...Dante har vernissage i morgon och då kan jag inte komma. Alltid ångest. Skuld. Längt. 3. Man hinner aldrig prata klart! Igår fikade jag med Ossian. Vi satt och pratade om allt. Var tvungna att gå igenom grejer med skolan. Så mysigt. Så viktigt. Alltid kolla på klockan. Alltid vara stressad att hämta de små. Missförstå mig! Jag är priviligerad! Har fem friska underbara barn! Men vaddå? Jag vill vara med dem hela tiden!!!!! Är så ledsen att det inte går. Förlåt att jag neggar! Håller ju på att packa för härligaste semestern! Var tvungen att lipa lite och få lite stöd! Hur känner ni? Hur gör ni? Puss och kram!
