När jag låg där i mörkret igår kväll funderade jag över en grej som jag och Antiha (Schulman) pratade om häromdagen. Hur kvinnor (kanske även män?) vill framstå som perfekta hela tiden. Det som gör ont eller skavankar pratar man väldigt tyst om. Hur befriande det är att gå in i en relation med inställningen att "vi delar allt - även skiten". I min förra relation väntade jag alldeles för länge innan jag berättade hur jag kände, eller så teg jag för att inte vara jobbig eller sätta igång någonting. Visst man kanske framstår som en härlig tjej som alltid är så positiv (känner ni igen er i uttrycket kåt, glad och tacksam???), visst man kanske blir satt på piedestal - men till vilken nytta? Det klirrar så högt när man blir nerputtad. Oj satan vad ont det gör. Om man inte blir bekräftad, lyssnad på av den man älskar vem ska då finnas där när vinden piskar en i ansiktet. Och visst det tar en massa tid att vara ärlig, att våga stå för sin tystaste ensamhet, för sina svagheter, tvivel och svarta hål. Men vi hinner ju träna, kolla på skitprogram på tv, skvallra, fika så då finns det tid över för att lyssna, prata. Att leva som man lär är människans mest svikna löfte. Så länge man försöker så blir det mycket varmare inombords. Det behövs när främlingsfientliga vindar blåser iskalla. Det behövs när vardagstjafset klistrar fast hjärtat. Det behövs när gravidhormoner rasar och driver egensinniga känslor mot självbedrägeri. Det behövs om man vill bli älskad och älska. På riktigt. Och tack för dom underbara rosorna älskling!
