Vet inte varför, men när jag är bortrest med barnen så tror jag liksom att det ska hända saker där hemma. Är det ett tjejigt drag? Att tro på mirakel? Är det så att vi kvinnor har svårt att slappna av även när vi kan och får? Missuppfatta mig rätt. Klart att man alltid "får", men när det faktiskt är rätt läge. Jag jobbar med mig själv när det gäller den här kravbiten. Bara det att det alltid finns så jäkla mycket att göra när man har fem barn, hus och jobb. Och då blir jag så irriterad på M när jag ringer hem och "inget" händer. Blir en sur bitch. "Hur går det med bokhyllan"? "Är den nedtagen?" Varför kan jag inte bara unna honom tio göttiga dagar hemma? Har inget riktigt bra svar på det. Kanske att jag aldrig får samma möjlighet att löka loss. Hur gör ni??? Annars är det underbart! Det är 33 grader och nu har barnen börjat snorkla! Själv är jag glad om jag hinner ta ett dopp före fyra. Oooops!! Bitter-Berit igen. Ska gömma henne i sanden på Sollerstranden idag. Äta tapas som om det är no tomorrow! Puss på er
