Var lite skakig inför resan hem med sex kids. Jag skulle lämna tillbaka bilen och hade köpt med mig världens största fat från den lokala keramikern...har en tes att om att man får kämpa och släpa grejer så gillar man dom mer. Så går man där hemma eller på landet och ser det där fatet eller krukan eller masken eller vad det nu är och tänker på hur man släpade och nästan blev stoppad i incheckningen och hur alla var så irriterade på en för att dom var tvungna att bära extra... Tillbaka till resan så trodde jag att jag var världens mest stressråliga person. Som en ko på dubbla valium. Så är det inte längre. Hur som helst gick allt bra och Bobo sov hela resan. Frans hoppade på gubben framför och resten mutade jag med Sprite. Nu är vi hemma. Och jag behöver semester.
