[caption id="attachment_328" align="aligncenter" width="640"] Här kunde jag ha varit just nu.[/caption] Enligt planerna skulle jag och Sanna yogat här just nu. Tvagat oss. Bastat. Ätit en god, nyttig lunch. Funnit lite ro i en stressig vardag. Men så bidde det inte. Skolutflykten med nya skridskor tog ända med förskräckelse. Halvåtta hördes ett tjut ute i hallen. Dante ville bara ta en tjyvsipp av den varma chokladen i termosen. När han ändå stod och väntade ute i hallen och hade långtråkigt. Bara det att den varma chokladen var jättevarm och rann inte som planerat ner i strupen, utan ner för halsen och ner på bröstet. Så kom det där tjutet. Och en mammas hjärta slår tusen volter och man hinner tänka det värsta, det allra värsta. Och så liten sjuåringsgråt och skrik, "Mamma varför skulle jag öppna termosen?" "Aj, aj, aj, aj!" Och man vill ta över all smärta och det hemska men det går inte, så man vyssjar och baddar med kall handduk och blåser och tröstar och profylaxandas och duschar med kallt vatten. Och man har illa dold panik och ligger bredvid och värmer en liten skakiskropp och älskar sin unge som aldrig förr. Så efter en halvtimme som känns som tusen år i helvetet lugnar allt ner sig och Mathias som skjutsat skärrade brorsor till skolan kommer hem med finaste kanelsnäckan och läskeblask och ostbågar. På paddan får lille sjuklingen titta på Smurfarna 2 och plötsligt är allt lite mindre en scen ur "När lammen tystnar" och lite med som när Madicken höll på att missa sin skolutflykt efter att ha hoppat ner från taket med ett paraply. [caption id="attachment_329" align="aligncenter" width="640"] Madicken 2.0[/caption] Men det går inte att komma ifrån: det hade varit jävligt gott med sushi... [caption id="attachment_330" align="aligncenter" width="640"] Sushin på Hasseludden.[/caption]
