Vissa dagar. Ni vet hur dom är. Man går upp försent. Lämnar inte barn i tid. Ett barn gråter. Säger att hen har "ont i halsen." Paniken spirar i blodomloppet. Tv-inspelning om en kvart. Kramar. Tröst. Försöker desperat ringa exet som vill bråka. Pussar. Tröst. "Mamma måste åka. Hela filmteamet väntar." Ledsen son blir inte blidkad, "Men skaffa ett annat jobb då. Ett vanligt." Äldste sonen ligger sjuk hemma och tycker att jag är "taskig" som inte är hemma och steker pannkakor. Älskar mitt jobb. Älskar mina barn, men känner hur mörkret sänker sig som en trött katt över bröstet. Spelar in. Gör en otroligt bra och stark intervju med ung kille som varit medberoende till sin ex- flickvän som har anorexi och missbrukar smärtstillande. All den kärlek som ändå är den vackraste roten i människans inre. Vi måste våga prata om det. Inte isolera oss med vår skam och våra problem. Kan gå från inspelningen vid två. Skyndar i alldeles för kalla amerikanska glansstrumpbyxor till skolan. Ledsen son har leksaksdag och vi äter mellis tillsammans på skolan. Hänger med honom i hans rätta miljö och blir lycklig över hur fint han har det. Kommer hem. Bråkar med äldste sonen. Lagar fläskfilégryta. Badar med skumskägg. Klagar på ALLA i familjen att dom inte hjälper till/är tacksamma. Längtar bort. Har klump i magen för att barnen ska till sin pappa i morgon. En vecka utan mjuka vitastenen-kroppar, morgontjafs och mjuka pussar. Feministen i mig slokar. Hoppas den blommar igen klockan nio när Belindas kamp har premiär. Ps. Tröstar mig med en muffin. Tar bara toppen. Viva la revolution! [caption id="attachment_214" align="aligncenter" width="506"] Bad med liten skäggtomte.[/caption] [caption id="attachment_215" align="aligncenter" width="640"] Räck ut tungan bara, snorunge!![/caption] [caption id="attachment_216" align="aligncenter" width="640"] Hallontröst.[/caption]
